Linnea har sorg och goes lite dramatisk...
Någonting gick precis upp för mig. Något jag vetat om ett bra tag men ändå inte fattat eller accepterat. I morgon slutar det någon mycket speciell på mitt jobb. Och jag ska börja jobba om fem veckor och hon kommer inte att vara där. Just nu kan jag inte tänka mig det, det är bara inte möjligt. Ibland är livet orättvist...så jävla orättivst.
Inga mer klunsningar om vem som ska byta blöjan eller städa gården.
Ingen som kallar mig för ÅP.
Inga mer avslöjanden av hemligheter eller drömmar på promenader runt området.
Jag har varit duktig och stark hela tiden, men nu måste jag få ha sorg. Jag måste bearbeta för att acceptera...människor går vidare i livet, det kommer nya kollegor, saker förändras...acceptera acceptera acceptera.
(Johanna, jag är jätteglad för din skull och jag vill inte få dig att må dåligt, men just nu är jag självisk. Det här är ett själviskt inlägg. Det här är ett "nu är det synd om Linnea"-inlägg! Det ingår i bearbetningen...=))
Inga mer klunsningar om vem som ska byta blöjan eller städa gården.
Ingen som kallar mig för ÅP.
Inga mer avslöjanden av hemligheter eller drömmar på promenader runt området.
Jag har varit duktig och stark hela tiden, men nu måste jag få ha sorg. Jag måste bearbeta för att acceptera...människor går vidare i livet, det kommer nya kollegor, saker förändras...acceptera acceptera acceptera.
(Johanna, jag är jätteglad för din skull och jag vill inte få dig att må dåligt, men just nu är jag självisk. Det här är ett själviskt inlägg. Det här är ett "nu är det synd om Linnea"-inlägg! Det ingår i bearbetningen...=))
Kommentarer
Postat av: Ängeln
det är aldrig lätt att bli av med arbetsvänner man verkligen trivs med
Postat av: Linnea
Nej, det är det inte...det är smärtsamt i bland. Men vem sa att livet skulle vara en dans på rosor? "I´ll never promised you a rosegarden..."
Trackback
