Jag - en bitterfitta?
Maria Sveland var på Efter tio med Malou i morse. Hon som skrev boken Bitterfittan, om det svåra i att leva jämställt med de man älskar, om myten om riktig kärlek, om kampen och rättigheten till ett jämställd samhälle....förstås älskar jag boken och också nu hennes röda hår med svarta slingor. Hon sa att det är en ständig kamp och vad jag känner igen mig i det...
När Tuva har "pojkiga" kläder. "Men hon ser ju ut om en pojke! Man kan inte se vilket kön det är. Sätter du blått på en pojke? Nej, köp inte den, den är pojkig. Ska du uppfostra henne till att bli en pojkflicka (vad jag hatar det ordet!)? "Vad gör du om hon vill ha prinsessklänningar när hon blir större? Du som älskade rosa, ska inte Tuva få ha rosa på sig?"
När Tuva har "flickiga" kläder. "Men varför har hon rosa kläder på sig, du som är feminist? Trodde inte du köpte flickkläder. Förstör du inte ditt barn nu?"
Ska Tuva få leka med dockor? Vad gör du om hon vill bli nakenmodell/ balettdansös/ ställa upp i skönhetstävlingar...?
"Men känner du inte egentligen att det där bara är dina principer och inte vad du vill? Skulle du inte egentligen hellre vilja vara föräldraledig mer?" "För mig är det viktigaste min familj och mina barn!" (men tror du inte det är det för mig) "Men...du har ju barn!! Jag drack ingenting när jag ammade...."(Om att pumpa bröstmjölk och dricka vin)
Och jag har bara varit mamma i fyra månader...
På samma sätt som Maria Sveland accepterar och t o m är stolt över sin bitterhet vill jag också det. Jag är bitter för att orättvisorna finns och för att förändringen går alldeles för långsamt (det kommer ta 211 år innan vi delar lika på föräldraledigheten om vi fortsätter som nu!). Jag är bitter på alla som inte inser att det handlar om hur vi uppfostrar våra barn, vilka leksaker och kläder vi ger dem, hur vi pratar med dem, hur vi är som förebilder för dem...
Maria Sveland säger "Och att förneka min bitterhet skulle bara vara destruktivt, en slags dubbelbestraffning som säkert skulle orsaka alla möjliga psykosomatiska sjukdomar. Så istället började jag se Bitterfittan som en slags konstruktiv kraft, en feministisk magkänsla som liksom skaver och gnager när något är fel."
Så ja, jag är en bitterfitta, en bitterfitta som älskar min familj, som älskar att vara mamma, som vill att min dotter ska kunna växa upp i ett jämlikt samhälle, som vill att alla andra barn också ska få göra det, som är trött på att argumentera och diskutera, som är trött på att försvara det som för mig är så självklart...
Begränsa inte era barn, motverka samhällets stereotypa könsroller, låt era barn växa upp som de unika individer de är!! Läs boken Bitterfittan (man behöver inte vara lika obstinat som jag), den kan ge dig ett nytt perspektiv! Ett perspektiv som du inte borde leva utan!!
Inre frid, till mig och alla andra
När Tuva har "pojkiga" kläder. "Men hon ser ju ut om en pojke! Man kan inte se vilket kön det är. Sätter du blått på en pojke? Nej, köp inte den, den är pojkig. Ska du uppfostra henne till att bli en pojkflicka (vad jag hatar det ordet!)? "Vad gör du om hon vill ha prinsessklänningar när hon blir större? Du som älskade rosa, ska inte Tuva få ha rosa på sig?"
När Tuva har "flickiga" kläder. "Men varför har hon rosa kläder på sig, du som är feminist? Trodde inte du köpte flickkläder. Förstör du inte ditt barn nu?"
Ska Tuva få leka med dockor? Vad gör du om hon vill bli nakenmodell/ balettdansös/ ställa upp i skönhetstävlingar...?
"Men känner du inte egentligen att det där bara är dina principer och inte vad du vill? Skulle du inte egentligen hellre vilja vara föräldraledig mer?" "För mig är det viktigaste min familj och mina barn!" (men tror du inte det är det för mig) "Men...du har ju barn!! Jag drack ingenting när jag ammade...."(Om att pumpa bröstmjölk och dricka vin)
Och jag har bara varit mamma i fyra månader...
På samma sätt som Maria Sveland accepterar och t o m är stolt över sin bitterhet vill jag också det. Jag är bitter för att orättvisorna finns och för att förändringen går alldeles för långsamt (det kommer ta 211 år innan vi delar lika på föräldraledigheten om vi fortsätter som nu!). Jag är bitter på alla som inte inser att det handlar om hur vi uppfostrar våra barn, vilka leksaker och kläder vi ger dem, hur vi pratar med dem, hur vi är som förebilder för dem...
Maria Sveland säger "Och att förneka min bitterhet skulle bara vara destruktivt, en slags dubbelbestraffning som säkert skulle orsaka alla möjliga psykosomatiska sjukdomar. Så istället började jag se Bitterfittan som en slags konstruktiv kraft, en feministisk magkänsla som liksom skaver och gnager när något är fel."
Så ja, jag är en bitterfitta, en bitterfitta som älskar min familj, som älskar att vara mamma, som vill att min dotter ska kunna växa upp i ett jämlikt samhälle, som vill att alla andra barn också ska få göra det, som är trött på att argumentera och diskutera, som är trött på att försvara det som för mig är så självklart...
Begränsa inte era barn, motverka samhällets stereotypa könsroller, låt era barn växa upp som de unika individer de är!! Läs boken Bitterfittan (man behöver inte vara lika obstinat som jag), den kan ge dig ett nytt perspektiv! Ett perspektiv som du inte borde leva utan!!
Inre frid, till mig och alla andra
Kommentarer
Postat av: Georg W
Det är därför jag älskar min kjol och långa hår för jag bejakar min kvinnliga sida. Vet inte varför jag blivit så maskulin med åren. Men det är bara ett skal innerst inne är jag en lesbisk kvinna.
Postat av: Hosanna
Mycket bra inlägg. Tack. Tänker lite på Afzeliua Ikaros när jag läser.
Om vi ser våra barn som blommor och inte låser in dem i drivhus utan låter dem få växa där de trivs - då blir det allra bäst!
Trackback
