Clara Linnea Maria Lowejko

Det här med ett jämställt föräldraskap är ju något som jag funder på då och då. Det är svårt, säger någon till mig. Hmmm..få se nu. Tankar kring ämnet:

De första åren i en människas liv är med all säkerhet de år då det händer mest i dess utveckling. Som liten bebis lär man sig vad som är jag, vad som är pappa, mamma, andra viktiga personer, vad som är världen runt omkring.  Den lilla lär sig bland annat att äta, upptäcka och få kontroll över sina små händer och resten av sin kropp, skratta, skrika, gråta och slänga saker i golvet. Med en enorm drivkraft och nyfikenhet utforskar bebisen och lär sig massor. Genom att få titta på andras ansikten (och sitt eget i spegeln) skapar bebisen relationer, band med andra människor, lär sig om känslor och uttryck och börjar kommunicera.

Som förälder måste man visa samma nyfikenhet och engagemang som bebisen. Att utlämna dig och kapitulera från samhällets stress och måsten och bara sitta i soffan i flera timmar för att låta den lilla titta på ditt ansikte. Att sjunga samma vaggvisa sjutton gånger för det är den som får den lilla att komma till ro och somna in. Att skratta, gråta, busa och mysa med ditt barn. Att lära känna denna nya men fantastiska individ, att skapa en relation. En kärleksrelation som kommer att hålla resten av livet. Det är det som är att vara föräldraledig!

Så hur kommer då det jämställda föräldraskapet in i detta?! Jo...vikten av att dela på föräldraledigheten!!! Det finns inga vettiga argument för att inte göra det. De ekonomiska argumenten, som är populära hos många, är bara pinsamma att dra då det handlar om ett barns start på livet, dess relation till båda sina föräldrar och dess syn på samhället och jämställdheten. Hur kan några (eller flera) hundralappar vara viktigare än det? Inte heller argument om karriär och viktiga arbeten funkar, för där kommer samma motargument som ovanstående. Dessutom blir jag förstås mycket irriterad när det ständigt är mannens arbete som är det viktiga och att det i längden gör att kvinnan får sämre karriärmöjligheter, sämre löneutveckling, sämre pension och inte är lika attraktiv på arbetsmarknaden.

Vad finns det då mer för argument till att inte dela lika på föräldraledigheten? Vanligt är ju att mamman inte vill släppa ifrån sig "sina" dagar och är mycket nöjd med att få vara hemma i över ett år medan pappan tar ut sina två-tre månader när barnet har växt till sig, när familjen ska på långsemester, när det är fotbolls-VM eller jaktsäsong. Det är ju inte så konstigt att mamman vill det...så härligt som det kan vara att få spendera dagarna med den person man älskar mest på denna jord. Men även här kommer ett motargument...tänk återigen på barnets relation till sina föräldrar, på dess syn på samhället. Tänk också på pappan som inte får ta ansvaret för och lära känna sitt barn som bara en föräldraledighet kan göra och som för alltid kommer att bli den andre föräldern, vikarien som får hoppa in och gästspela när den riktiga föräldern är upptagen. Tänk också, som sagt, på mamman som kommer efter i arbetslivet och på konsekvenserna av det och på alla kvinnor i "skaffabarn-åldern" som får stämpeln "mindre lämplig" när de söker jobb. Det är sorgligt att mammor låter sig bländas av den känsla av att vara behövd och älskad som gör att de glömmer vad som är viktigt för deras barn. Nämligen att få en bra relation till båda sina föräldrar. Vad som skapar detta bekräftelsebehov hos kvinnor är en helt annan diskussion.

Så några goda råd (förutom det självklara; Att dela LIKA på föräldraledigheten):

-          Mammor; släpp taget. Ta ett steg åt sidan. Låt ert barns pappa få möjligheten att utveckla sitt föräldraskap. Låt honom få göra misstag, hitta egna lösningar och lära sig barnets signaler. Precis så som han låter dig göra detsamma.

-          Pappor; tro på er själva. Det är oftast ett dåligt självförtroende (och en mamma som inte vill släppa ifrån sig ansvar) mellan pappan och barnets relation. Mammans sätt är inte det enda rätta! Ni är lika viktiga för ert barn från den dagen det föds! Låt ingen få er att tro något annat. Ert barn måste få se på ert ansikte, höra er sjunga, lära känna er!

-          Att pumpa ut mjölk och mata med flaska är en möjlighet för pappan att bli delaktig i även matningen, vilket är en så stor del av barnets första tid. Att det skulle finnas en risk att barnet inte tar bröstet och att det kan förstöra amningen är skrämselpropaganda från barnmorskorna och andra mammatyper som inte vill släppa in papporna mer än nödvändigt. Se bara till att amningen kommer igång och fungerar innan ni börjar, för att minska eventuell stress. Testa er fram och gör det som känns bra för er, men tänk alltid på ert barns bästa!

-          Hur ser könsrollerna ut i er familj? Vem gör vad? Ert barn mår bra av att se att både mamma och pappa kan laga det som är trasigt, baka, bära tunga saker, tvätta kläder, spela fotboll, gråta osv. Allt för att barnet ska slippa hamna för djupt ner i träsket med stereotypa könsroller...och det vill vi verkligen inte!