Clara Linnea Maria Lowejko

Jag är magsjuk. Barnen på jobbet har smittat mig...inte ok! Verkligen inte ok!! Hysteriska magsmärtor och kräkningar.

Jag är ju inte ett stort fan av att kräkas (är någon det?) så jag har fått min dos av kräkningar för ett bra tag framöver nu.  Förutom lite rostat bröd har jag hållit mig till enbart coca cola och blåbärssoppa i ett par dagar nu. Så som man ska när man är magsjuk....

Jag funderar över varför personal i förskolan, vården och andra arbetsplatser med hög smittorisk har karensdag? Eller har vårdpersonal det? Det är ju lite orättvist eftersom att jag inte kan välja bort att utsättas för smittorisken. Eller så kanske jag ska komma till jobbet i skyddskläder med munskydd, plasthandskar och allt....Eller varför inte säga till nästa barn som kräks att "det där får du ta hand om själv, jag har inte råd att bli sjuk igen". Eller kanske inte...men slopad karensdag för vissa utsatta borde inte vara en så dum idé!

Här sitter jag och klagar som nästan aldrig är sjuk annars....jag får nog gå och rosta en till brödskiva och hälla upp lite mer blåbärssoppa. Eller så gör älskling det åt mig, han är bra på att ta hand om mig när jag är sjuk. Tuva är inte så bra på att ta hand om sin sjuka mamma. Hon tycker jag är trist som bara ligger i soffan...igår fick jag en träanka i huvudet av henne. Hon visar kärlek på ett konstigt sätt ibland, det barnet.

(Tina, eller någon annan insatt, kan man göra hjärtan <3 åt andra hållet på något sätt??)

Någonting gick precis upp för mig. Något jag vetat om ett bra tag men ändå inte fattat eller accepterat. I morgon slutar det någon mycket speciell på mitt jobb. Och jag ska börja jobba om fem veckor och hon kommer inte att vara där. Just nu kan jag inte tänka mig det, det är bara inte möjligt. Ibland är livet orättvist...så jävla orättivst.

Inga mer klunsningar om vem som ska byta blöjan eller städa gården.
Ingen som kallar mig för ÅP.
Inga mer avslöjanden av hemligheter eller drömmar på promenader runt området.

Jag har varit duktig och stark hela tiden, men nu måste jag få ha sorg. Jag måste bearbeta för att acceptera...människor går vidare i livet, det kommer nya kollegor, saker förändras...acceptera acceptera acceptera.

(Johanna, jag är jätteglad för din skull och jag vill inte få dig att må dåligt, men just nu är jag självisk. Det här är ett själviskt inlägg. Det här är ett "nu är det synd om Linnea"-inlägg! Det ingår i bearbetningen...=))

Idag ska jag jobba. I morgon också för den delen. En planeringsdag och en seminariedag är vad jag ska ska överleva...helst utan att bryta ihop och åka raka vägen hem til Tuva.

Jag har ju inte jobbat sen i september och min jobbhjärna känns ungefär som en använd blöja. Geggig....degig...svampig. Jag kan inte tänka jobb, det får inte plats i min hjärna. Jag får sitta där och le och låtsas att jag förstår vad som sägs...det blir nog bra. Jag ska nog klara detta...

Läste precis hur Terri Eriksson skrev om Dagis för alla? på aftonbladet.se.

Som nybliven förälder blir jag ju lite upprörd över hur lite tålamod och förståelse förskolepersonal kan ha för föräldrar. Jag tror att jag kommer att ha mycket mer av både tålamod och förståelse när jag väl börjar jobba igen. Även om jag nog var rätt snäll mot mina föräldrar innan också känner jag igen attityden. Föräldrar som glömmer matsäck, lämna in lapparna, inte kommer i tid. Jag har sett det som brist på respekt mot oss på förskolan, men självklart handlar det framförallt om att de har ett familjemaskineri att manövrera. Det är inte bara en lapp till förskolan som ska kommas ihåg på morgonen, det är duschning, påklädning och matning av barn och sig själv, väskor som ska packas, planera för inköp och mat för kvällen, kolla jobbmailen och skicka ett mail som inte kan vänta, leta bilnycklar, kanske gå ut med en hund och jag vet inte vad vissa människor måste klara av på morgonen. Sen kan det finnas arga barn inblandade som inte alls vill som föräldrarna vill, som gör tvärtemot och försöker allt för att föräldrarna ska bryta ihop innan de hinner in på förskolan. Och när de väl hämtar på eftermiddagen och kommer inspringande en halvtimme försent...kanske hände det nått på jobbet, eller en bil som var tvungen att tankas, något som skulle handlas innan barnen var med, ett telefonsamtal, en lite för lång kö eller ett nervsammanbrott i trappan på väg upp till förskolan.

Så som jag ser det just nu är det otroligt att så många föräldrar lyckas komma med sina barn i tid, hämta i tid och komma ihåg den där matsäcken eller ifyllda lappen. Och jag hoppas att jag kommer ihåg detta nästa gång jag står på jobbet och en sönderstressad och upprörd förälder lämnar en tvärarg liten människa som fortfarande har pyjamas och inte ätit någon frukost. Då ska den föräldern få en sån styrkekram av mig för att orka vidare till jobbet och resten av dagen!! Eller som den där föräldern som fick tvillingar och hade sin 3-åring hos oss. Som bara ville ha barnet lite lite längre hos oss på dagarna för att orka med och klara av vardagen. Då var jag inte lika förstående och tyckte att våra regler var viktigare än människorna och deras behov. Om jag träffade dom idag skulle den föräldern också få en stor kram...förhoppningsvis har de ett lugnare liv idag!

 

Igår drog jag ut en av mina visdomständer. Det var rätt ofarligt och osmärtsamt...jag förväntade mig något mycket värre. Något som smärtade lite mer (men inte överdrivet) var följande dialog med min tandläkare:

Tandläkaren: "Så vad gör du?"
Jag: "Jag jobbar på en förskola."
T: "För att bli?"
J: "Vadå för att bli?"
T: Ja, alltså, vad har du för drömmar?"

Där blev jag så paff över förolämpningen, som jag tyckte att det var, och kom av mig. Dessutom satt han med värsta otäcka bedövningssprutan redo att sticka mig i munnen så jag kände mig lite extra utsatt och ville inte bli osams med denna människa just då. Så svaret blev:

J: "Det vet jag inte. Just nu är jag föräldraledig."

Suck...men i hans värld kanske det är konstigt att inte ha som mål att tjäna mycket pengar, vilket man definitivt inte gör på en förskola. I så fall är det synd om honom...att han inte ser andra värden i livet än pengar! Så om en månad när jag ska dit igen och dra ut en annan tand så ska jag tycka lite synd om honom.

Små armar om min hals, snoriga näsor, blöta kladdiga pussar. "Nea nea nea...NEEEEA" Nyfikna, blyga, blickar. Någon vill visa en röd stor legobit, en annan vill baka med "låtsasdegen". Ett barn, vansinnigt humoristisk: "Har du fått din bebis än?" och tittar på min mage....hahhahaha. Mycket roligt din lilla minimänniska....

Annat roligt de små änglabarnen sa:

"jag trodde du var på sjukhuset." "nej, jag är ju hemma med min bebis." "ja,men jag TRODDE du var på sjukhuset!"

"Du får komma hem till mig. Du får komma på mitt kalas." Det finaste ett barn kan säga till en. =)

Och sötast av de söta:

"Lilla Nea (hon kallar mig verkligen för det! =)), ska jag äta med dig idag?" Som om jag var där för att jobba och aldrig varit borta.

Åhh....vad jag saknar att jobba! Dessa barn....härliga!

Idag är jag en aning irriterad...
 
...över hur svårt media (och politiker!) har för att använda ordet förskola. Hur svårt ska det vara? Dagis är en förkortning för ordet daghem som det hette INNAN förskola. Daghemmet sågs inte som en pedagogisk verksamhet, utan en möjlighet för föräldrarna att arbeta. 1998 fick förskolan en egen läroplan och började ses som den viktiga pedagogiska verksamheten den är!! Självklart kan man väl säga dagis med sina barn om  man är van vid det eller om man inte är intresserad av att lära sina barn de rätta orden för saker och ting....men vad är medias ursäkt och politikernas?? Att kalla det förskola är en markering,en markering för den förändring som skett och för att höja statusen från barnpassning till pedagogik! Alla ser ju tyvärr inte, konstigt nog, hur viktigt detta arbete är. Det syns ju tyvärr på lönerna...

Så det heter förskola, arbetet vi gör kräver respekt!! Under förskoleåldern lär sig de flesta barnen språket (tala, ordförråd, skriva, läsa...), grovmotorik (springa, slå kullerbyttor, ibland t o m gå...), finmotorik (äta med bestick, hålla i en penna, knäppa sin jacka...), socialt umgänge (vänta på sin tur, leka tillsammans, känna sympati...) osv osv. Under förskoleåldern utvecklas människan otroligt mycket och det ställer förstås stora krav på förskolepedagogerna. Vi måste vara där och lotsa, leda, stimulera och förstå. Dessutom finns där också en omsorgsdel där vi måste trösta, vårda osv. Så, RESPEKT, tack!

Idag tycker jag en aning synd om...

..."arbogapappan". Media och hela svenska folket dömde honom lite för tidigt. Snacka om att hans liv är förstört! Inte nog med att hans två barn mördades, han anklagades för det fruktansvärda...

Idag ska jag...

skriva, skriva, skriva. I flera timmar är målet...Så nu har jag internetförbud ett tag! =)