Gymnaiseminnen, ödet och författardrömmar
Boken har jag beställt och jag väntar med spänning på att få läsa den. Tydligen handlar den om staden där vi växte upp...hur nu den hålan kan få vara med i en bok, men det är väl det som är poängen. En håla som man måste fly från om man vill överleva och som kräver terapi för att komma över (kanske genom att skriva om det...).
Att skriva en bok är lika svårt som att bestiga ett berg och lika otäckt som att hoppa fallskärm. Alla de som lyckas, vågar och gör det får min odelade och mest vördnadsfulla respekt. Att sätta sig vid datorn och börja fylla sidor med bokstäver, ord och meningsfulla tänkvärdheter. Att ha en idé och med beslutsamhet och tålamod ägna timmar åt skrivandet. Att överväga varje ordval och formulering, till fulländning och perfektion. Att följa den röda tråden som gör det möjligt att andra kan läsa och uppskatta det man skrivit. Att vara så nöjd med slutprodukten att man vågar skicka iväg den för bedömning.
Min författar/ gymnasiekompis och jag har likadana utseenden på våra bloggar och jag kan ju inte annat en att se det som ett tecken eller ödet om man så vill. På något sätt länkas vi ihop genom valet av blåa blommor på en blogg, jag känner en samhörighet, någon som har lyckats...och nytt hopp väcks. Tack du gymnasievän för ny motivation! Kanske läser du om mig och min nyutgivna bok någon gång i framtiden. Kanske blir du då imponerade och lite stolt över mig. Det skulle göra mig glad...
Äntligen lönar det sig att kolla in varje dag. Puss
hihi! om man verkligen, verkligen, verkligen vill något och kämpar för det så lyckas man till slut ... och du till och med Annberg nämns i boken ;=) kramar och önskar dig och ditt skrivande allt gott!
p.s. man når aldrig fulländning och perfektion ... skulle ju vara tråkigt att inte ha något kvar att sträva efter. man får bara bestämma sig för att "nu har jag gjort så gott jag kan" På tal om perfektion så lyckas jag alltid stava fel till Anneberg ;=)! kanske för att bevisa att jag är mänsklig haha. blev jätteglad för ditt inlägg i alla fall!märks att du kan skriva när jag läser din blogg ... d.s
Min Mamma, Ania Monahof skrev sina 7 böcker för att hon ville föreviga sin Mormor och ge sina barn sin och Mormors historia. Inte för att bli utgiven. Det blev hon ändå. Hon har väl tjänat någon tusenlapp på sina böcker men fått flera hundra tusen i stipendier och författarstöd. Jag tycker det är de bästa böckerna i världen. Varje år får hon ett par tusen i stimpengar från biblioteket. Min Mamma är en stor författare...
Självklart är farmor den största av dom alla för mig...hon är min stora författaridol. Hmmm...jag har nog inte sagt det till henne...det ska jag ringa och säga!
