Clara Linnea Maria Lowejko

Jag var i vecka 37 +4, när jag vaknade av att något var på gång i kroppen. Förvärkar var inget nytt, så det var inte de jag reagerade på. När jag gick på toaletten insåg jag att slemproppen gått, men inte heller det behövde betyda något. Det kunde ta lång tid efter att slemproppen gått innan det var dags, det visste jag. Men det var en magkänska jag hade. Jag skulle inte gå över tiden och det skulle hända något snart. Min mage var stor och fin och barnet rörde sig där inne. Jag var så redo för att det lilla livet skulle komma ut. Senare på dagen bestämde jag mig för att träffa några vänner ute på stan. Kanske borde jag inte göra det med min magkänsla, men jag såg det som att det var sista gången jag kunde gå ut så innan barnet kom.

Klockan halv sju träffades vi vid Björns trädgård och gick Götgatan upp för att hitta ett ställe med sköna sittplatser, vilket var ett krav från mig med min stora mage och svullna fötter.Vi hittade ett lagom trevligt ställe med sköna soffor med många kuddar i. Jag hade rätt mycket förvärkar och hade svårt att sitta still. Hela tiden ändrade jag position i soffan och jag försökte att inte visa det för mycket för mina vänner. Jag ville inte åka hem, när jag äntligen var ute och hade kul, och jag är heller inte den som klagar när jag har ont. Jag biter ihop och ler och låtsas som att allt är super. Efter ett par timmar och några alkoholfria drinkar senare var jag tvungen att gå på toaletten. Det gjorde ont i magen och högg till då och då, vilket skrämde mig lite och jag bestämde mig för att avrunda och åka hem. Jag kom tillbaka till bordet och alla utom en i sällskapet var ute och rökte. Jag satte mig ner i soffan, men kände direkt hur det började rinna mellan benen. Jag ställde mig upp igen, knep ihop benen och tittade skräckslaget på min vän. "Mitt vatten går", sa jag med skakig röst. Jag satte mig ner i soffan, det värkte i magen, men jag oroade mig mest över hur det gick med soffan och vad personalen på stället skulle säga när jag blötte ner deras soffan. Min vän bredvid mig ringde till de som stod ute och rökte. "Linneas vatten har gått, vi kommer ut", sa hon samtidigt som hon samlade ihop våra saker och fick med mig ut. Det blev allmän villervalla ute på gatan. Jag stod och knep ihop benen och ringde till Andreas, min sambo. Mina vänner försökte intala mig att lägga på luren och åka till sjukhuset. Jag var inställd på att åka hem. Jag hade ju inte packat väskan man ska ha med sig till sjukhuset och jag ville hem till Andreas som väntade på mig. Dessutom ska ju förlossningar, speciellt första, ta hur lång tid som helst. Jag förväntade mig att det inte skulle bli någon aktion förrän nästa dag. Mina vänner, som inte har några barn, ville göra "filmvarianten" och åka in till sjukhuset direkt. "Nej, jag ska hem", nästan skrek jag och inte förrän de fått prata med Andreas som försäkrade dem om att jag kunde åka hem började vi leta efter en taxi som skulle ta mig hem. Jag vågade inte titta ner på mina byxor som vid det här laget var genomblöta och jag ville heller inte titta på folket runt omkring mig. Förstod de vad som hände, vad vi höll på med?

Ledsagad av mina vänner gick vi ner mot vägen där det fanns taxibilar. Tusen tankar for runt i mitt huvud. Var det dags nu? Skulle vi få ett barn, äntligen? När skulle det börja göra ont på riktigt? =) Och vad komiskt min förlossning börjde, hur mångas vatten går när de är på krogen? Jag uppfattade nog inte mycket av min omgivning eller vad de försökte säga till mig, men jag tyckte också att jag var ovanligt cool och avslappnad över det som hände. Eller jag tror att jag var det i alla fall. När vi fick tag på en taxi försökte de igen få mig att åka till sjukhuset, men jag hade bestämt mig. Jag skulle åka hem och "nej, ni behöver inte följa med. Jag klarar mig nu. Tack för hjälpen och fortsätt ha kul!" Med de orden hoppade jag in i taxin. "Jag ska ha barn, det är dags, men ingen fara, jag ska inte föda i din bil", sa jag med ett leende. Taxichauffören skrattade lite och körde ut på vägen. Medan jag oroade mig över sätet som blev blött kom den första värken. Det var som förvärkarna men mycket starkare. Jag kramade dörrhandtaget så jag fick ont i handen och försökte kväva ett skrik. Dubbelvikt satt jag i sätet och flämtade tills det gick över. När det var över kunde jag sätta mig upp igen och le mot min chaufför och jag såg hur färgen hade försvunnit från hans ansikte. Skräckslaget såg han på mig utan att säga något. "Det är ingen fara", sa jag lite käckt och plockade upp min telefon för att ringa till Andreas som fick komma ut och ta emot mig och se till att taxiresan blev betald. Där utanför min port kom den andra värken. Dubbelvikt på marken flämtade jag mig igenom den också. Väl hemma var Andreas redo. Han ringde till sjukhuset och de diskuterade om vi skulle komma in direkt eller inte. Barnmorskan frågade om färgen på fostervattnet och eftersom att jag inte visste det tyckte hon att det var bäst att vi kom in på kontroll. Troligtvis skulle vi få åka hem igen. Snabbt gjorde vi oss klara, packade ner lite barnkläder och saker till förlossningen, och ringde efter en taxi. Jag fick flera värkar under denna tid och skönast var att ligga i fosterställning på golvet och trycka benen mot magen. Väl i taxin andades vi ut. "Vi ska ha barn, älskling", sa vi till varandra och det pirrade härligt i hela kroppen. När vi nästan var framme kom vi på att vi skulle klocka värkarna, vilket vi helt glömt bort. Halv elva på kvällen kom vi in och en barnmorska tog emot oss och vi fick komma in i ett litet rum. Jag var lite besviken över det lilla rummet, med ett litet fönster och bara en säng och en stol. Vi fick inte lyxsviten kunde vi konstatera. De började mäta värkarna och de kom tätare än vad vi hade trott. Jag låg på golvet med mätinstrumentet om magen och såg på kurvorna som skulle visa när värkarna kom. När barnmorskan undersökte mig och kom fram till att jag var öppen 3 centimeter var det självklart att vi skulle stanna. Jag fick byta till en sjukhusskjorta och ligga upp på sängen, trots att jag helst hade legat kvar på golvet. Allt såg bra ut och värkarna kom regelbundet. Jag fick lustgas vilket jag direkt fick kläm på och utnyttjade så mycket jag bara kunde.

Det kan inte vara lätt för den blivande pappan att stå bredvid och försöka hjälpa till. Jag behövde Andreas precis framför mitt ansikte och jag skrek "Andas med mig, andas mer" och Andreas andades med mig, djupt och nära, för att jag skulle andas lugnt. "Prata med mig, läs för mig", skrek jag. Jag klarade inte av att det var tyst och jag behövde något att fokusera på. Andreas läste först ur en mammatidning, men satte sen på musik för att jag skulle ha något att lyssna på. Det var en samlingsmapp med gamla hitlåtar som jag tyckte om. Jag lyssnade på Frank Zappas Bobby Brown och mötte värkarna med lustgas. Det gjorde vansinnigt ont, men jag klarade av det. Jag hade målet i sikte och det handlade om vårt barn. Jag var urstark och inget kunde stoppa mig. Då kom huvudvärken. En blixtrande huvudvärk som slog undan fötterna på mig helt, bildligt talat. "Det gör ont, det gör så ont", skrek jag till barnmorskorna. "Det är nått som är fel, så här ska det inte vara", fortsatte jag och var livrädd över smärtan som dunkade i mitt huvud och för att barnmorskorna inte skulle förstå. Då hade jag ingen aning om vad som skulle kunnat orsaka huvudvärken och ord som eklampsi fanns inte i min begreppsvärld. Barnmorskorna förstod dock och läkare tillkallades. De tog prover och gav medicin för att sänka mitt blodtryck som var alldeles för högt. Förlossningen fortsatte och värkarna kom och gick. Vid det här laget var jag i en dimma, där den ständiga och vansinniga huvudvärken gjorde att jag inte fick tid att hämta andan och samla krafter. Jag uppfattade situationen som hysterisk, där jag befann mig i centrum mest hysterisk av alla. Min bild av en förlossning, där jag skulle vanka av och an i korridoren och där jag och Andreas skulle titta på film på hans dator i väntan på att något skulle hända var långt borta. Proverna som skulle visa en eventuell havandeskapsförgiftning (eklampsi) kom tillbaka och visade ingenting. De tog nya, eftersom att huvudvärken inte gick över och trycket fortfarande var högt, och skickade iväg. Jag fick också epiduralbedövning i ryggen, vilket jag knappt var medveten om och heller inte kunde avgöra om den fungerade som smärtlindring för mig.

Under hela tiden var det ingen av barnmorskorna som sa något eller som förklarade för oss vad som var på gång. Jag var heller inte kapabel att ställa frågor eller att undra över vad som hände. Kanske ville de inte oroa oss i onödan eller så förstod inte heller de vad som hände eftersom att det kommit smygande. Halv tre på natten var jag öppen 6 centimeter och jag trodde fortfarande att förlossningen flöt på som den skulle trots huvudvärken. En notering i barnmorskans anteckningar sa att jag var uppe och kissade vid den tiden och det minns jag tydligt. En kvart senare började jag krampa, vilket händer när man får eklampsi då hjärnan sväller av för högt blodtryck. När det hände var Andreas och jag ensamma på rummet och han fick larma efter personalen. Strax efter det var det minst 10 personer hos oss och då var jag förstås inte vid medvetande längre. Då situationen blev akut och personalen hade fullt upp fanns det ingen som hade tid att förklara för Andreas eller ta hand om honom. Så chockad och orolig fick han stå och se på och vilka tankar han hann tänka under de minuterna kan jag bara tänka mig, vilken fasa han måste ha känt. Barnets hjärtljud var inte bra och det togs genast beslut om att urakut kejsarsnitt, även kallat katastrofsnitt, behövde göras. Jag sövdes och kördes till operationssalen och 7 minuter senare var barnet ute. En flicka, lite torr och liten troligen pga för dåligt med näring sista tiden, hade kommit till världen. Hon fick genast komma till sin pappa, som fick klippa navelsträngen. De fick ett rum på special-BB, en avdelning där bland annat gravida med havandeskapsförgiftning var inlagda i väntan på förlossning. Jag syddes ihop och kördes till intensiven.

De säger att jag var vaken vid 6-tiden på morgonen då Andreas med bebis var och hälsade på mig, men jag minns det inte. Barnmorskan berättade att jag sträckte ut armarna mot min lilla familj och att jag hade ett stort leende på läpparna. Det gör mig mycket glad, trots att jag inte minns det och inte kan plocka fram känslan jag kände när jag fick se mitt barn för första gången. Det var först vid 12-tiden samma dag som jag minns, även om allt är blurrigt och ofokuserat troligen av all medicin jag hade fått. Jag kommer inte ihåg hur jag förstod vad som hade hänt mig och jag har inget minne av att någon förklarade det för mig, även om de förstås måste ha gjort det. Jag brydde mig troligen inte för jag hade bara ögonen på det lilla livet som Andreas höll i sin famn. Små små händer med långa fingrar som spretade och rörde på sig. En underbar liten uppnäsa och lite mörkt hår som spretade. Min första tanke som jag minns det var: "Hon har hår!". Vilken underbar känsla att få hålla i sitt barn och vilken lättnad att allt gått bra trots allt. Trots påverkan från medicinen och en otrolig trötthet orkade jag hålla i mitt barn, sniffa henne lite i nacken (denna underbara bebisdoft!) och prova att amma henne. De gav henne ersättning på kopp de första dagarna, men envis som jag är ville jag försöka. Barnmorskan la henne mot bröstet och hon förstod direkt vad hon skulle göra. Hon sög tag och jag kommer ihåg känslan och den lycka jag kände. "Det här gör vi inte om på ett tag, älskling", var det första Andreas s till mig och jag kunde se på honom hur jobbigt det varit. Hans hår spretade åt alla håll och han såg så trött ut.

Jag ringde till mina föräldrar för att berätta att allt var bra nu. De hade pratat med Andreas på morgonen och fått veta att de fått ett barnbarn, men jag ville själv ringa och berätta. Idag kan jag inte minnas något av det vi pratade om. Mina krafter var långt ifrån tillbaka och jag sov i stort sett resten av dagen. Andreas och bebis kom upp för att äta mat med mig, men jag orkade inte äta. Däremot var jag otroligt törstig och jag drack flera liter av en röd saft som personalen hämtade åt mig och gav mig i sugrör. Andreas fuktade mina läppar med blöt bomull och känslan av bomullen och att få torra läppar blötta minns jag starkt. Hela natten sov jag också och jag vaknade bara till för att få ny smärtlindring i form av sprutor som de sprutade in i kanyler i händerna. Jag hade ingen larmknapp utan vinkade till dem där de satt utanför ett fönster och hade koll på oss patienter med hjälp av dataskärmar. Det stod också en skärm vid min säng som visade mitt blodtryck och som började pipa om blodtrycket gick för högt. Jag tyckte att det pep om den hela tiden.

Nästa dag vaknade jag och åt lite frukost och fick veta att jag skulle få flytta ner till avdelningen där Andreas och bebis väntade. Jag var fortfarande dålig, blodtrycket var högt och jag hade ont efter operationen. Jag var också avtrubbad och orkeslös, men jag kände mig glad över att få komma till Andreas. När de körde ner mig i min sjukhussäng till rummet där de väntade blev jag mycket förvånad. Rummet var litet och det kändes instängt och jag blev ledsen när jag tänkte på hur Andreas suttit med en nyfödd bebis i detta rum ensam. Jag vet inte vad jag hade trott eller om jag hade tänkt på det alls, men jag ville tro att de hade haft mer sällskap av barnmorskorna och den andra personalen. Att de inte hade varit så ensamma och utlämnade åt sig själva. Jag var ledsen att jag inte hade varit med dem och att jag inte fanns där när det hade varit jobbigt. Andreas var trött och orolig och jag kunde se att han inte sovit mycket sen vi sist sågs, inget alls fick jag veta senare. Barnmorskorna passade bebisen så Andreas och jag fick gråta ut och kramas lite. Vi låg i min trånga sjukhussäng och var lyckliga över att vi levde, att vi fått en dotter och att vi var tillsammans.

Vi stannade en vecka på sjukhuset och det blev en vardag för oss full av trygghet, där vi hade vårt lilla rum med personalen en knapptryckningen ifrån oss om vi undrade något. Med färdig mat att bara gå och hämta och en städerska som kom och städade hos oss varje dag. Sakta men säkert återhämtade jag mig och för varje slang, kanyl eller plåster som försvann från mig kände jag mig mer och mer frisk. Att bli av med katetern och få gå på toaletten var en lättnad, även om jag behövde hjälp av en undersköterska de första gångerna. Jag fick fortfarande smärtlindring och blodtrycksänkande medicin och de kollade blodtrycket flera gånger om dagen, men allt såg bra ut. Amningen kom igång och allt funkade bra där också. Jag kunde inte få nog av att ha henne nära mig och smeka hennes små händer, fötter och lena kropp. Där i vårt lilla rum på Special-BB blev vi förälskade i den lilla bebisen vi fått och vi blev en familj. Större delen av vår vistelse kände vi bara lycka, vi var i en liten bubbla och vi kände oss trygga. Om tankar kom över oss och det kändes jobbigt fanns det personal att prata med. Efter några dagar fick jag följa med i rullstol ner till pressbyrån i sjukhusets entré och det var overkligt att se andra människor och hur deras liv hade fortsatt som vanligt när vårt liv var upponer och ingenting var som vanligt.

Vi började läsa vi på om det som hänt oss för att bearbeta och förstå. Hela graviditeten var vi så säkra på att allt skulle gå bra och att vi skulle ha en normal förlossning. Jag kommer ihåg hur jag medvetet hoppat över kapitel som handlade om kejsarsnitt eller komplikationer för det skulle ju inte hända oss och typiskt nog missade vi det tillfället i vår förlossningskurs som handlade om just det. Vi var helt oförberedda och väldigt dåligt pålästa inför det som hände. Jag fick eklampsi (obehandlad havandeskapsförgiftning som leder till kramper) under min förlossning, utan förvarning. Som en blixt från en klar himmel som eklampsi tydligen betyder på grekiska. Alla kontroller jag gjorde under graviditeten visade bara normala värden. Så här i efterhand har en del påpekat att jag svullnade upp väldigt mycket på slutet, vilket kan vara ett symptom, men om man inte vet om det kan man lika gärna tro att det är som det ska i slutet av en graviditet. Eklampsi är mycket ovanligt i Sverige, ca 5 på 100 000 gravida får det, men det är betydligt vanligare i U-länder. Tillståndet kan vara livshotande både för barnet och mamman och att bli förlöst är det enda som avbryter sjukdomen. Inte förrän efteråt förstod jag hur allvarligt det var och hur nära det var att det gått riktigt illa. Vi ältade alla "tänk om", "Tänk om vi inte åkt in till sjukhuset och kramperna kommit hemma, tänk om vi varit hos Andreas föräldrar på en ö ute i skärgården, tänk om personalen på sjukhuset inte agerat så snabbt" osv. Att läsa om eklampsi, om hur kvinnor dör i tredje världen av det, att man tex kan få hjärnskador eller hamna i koma, var jobbigt men nu gick det bra för oss och vi kom ut på andra sidan lite starkare och en kärleksbebis rikare.

Efter en vecka kände vi oss tillräckligt starka för att åka hem, vi längtade nog hem om jag ska var ärlig. Med recept på mer medicin, tillsägelser om att vila och att undvika lyft packade vi ihop våra saker och åkte hem. Med en ny respekt för livet och för min kropp lämnade jag sjukhuset med mina underbara älsklingar. Mitt livs kärlek, Andreas, som hade första parkett under vår traumatiska förlossning och som ensam fick möta vår nyfödda bebis som var så liten, värnlös och fullständigt skrämmande. Och vår dotter, detta lilla mirakel, som vi gav namnet Tuva.