Känslor och tårar hemma i soffan...blödigt värre
Jag såg på Barnmorskorna innan...när jag slog på TV:n hade det precis börjat och jag kunde bara inte byta kanal. En kvinna skulle precis föda....Och jag som sagt att jag inte skulle titta på det.
Jag har ju undrat vem som egentligen tittar på det programmet?! De som inte har barn och heller inte har det i den närmsta planeringen? Snacka om att bli avskräckta? Där funkar programmet som ett bra preventivmedel...Eller de som väntar barn? Det kanske funkar som terapi inför förlossningen? För att förstå att det där kommer hända dem om ett tag...Eller de som har fött barn? För att minnas sin egen förlossning? Återuppleva det häftigaste man varit med om i livet? Hur som helst skapar det så mycket känslor. Och orkar människor verkligen titta på ett sånt program?
Jag tittar med hjärtklappning och tårar i ögonen, väl medveten om hur det kommer att gå. Och när första barnet föds är det kört, jag gråter förtvivlat. Över det häftiga i att ett barn föds och föräldrarnas lycka som exploderar genom TV-rutan, men också över min egen förlossning, hur vi fick världens bästa Tuva, att hon var så liten, att jag inte fick se min precis nyfödda bebis, alla känslorna vi hann känna i det där lilla rummet på BB...ljudet av ett larm som går på TV förflyttar mig tillbaka till den veckan i november, känslan av en tunn liten barnkropp på mitt bröst...
När jag tänker efter är det självklart varför man ska sända ett TV-program som Barnmorskorna. Det är för att vi ska förstå vilket som är världens bästa yrke (jag som gillar förskollärare, men de får faktiskt komma tvåa idag!). Dessa fantastiska barnmorskor som upplever det fantastiska i att ett barn föds varje dag!! Kan man bli annat än en bra människa av det? Underbart...varför blir inte alla barnmorskor? Varför är inte jag barnmorska?
Och efter att ha gråtit mig igenom hela programmet kulminerar känslorna när programmets sista barn föds och den stolta pappan gråter av lycka. Jag fick inte se min älsklings ansiktsuttryck när han fick se Tuva för första gången. Vi fick inte dela den upplevelsen tillsammans. Det kan kännas ledsamt och orättvist, men, herregud, vilket underbart barn vi fått och lyckan vi känner går inte att beskriva i ord. De räcker bara inte till ibland...
För er som inte läst min förlossningsberättelse men vill göra det kan läsa här.
Jag har ju undrat vem som egentligen tittar på det programmet?! De som inte har barn och heller inte har det i den närmsta planeringen? Snacka om att bli avskräckta? Där funkar programmet som ett bra preventivmedel...Eller de som väntar barn? Det kanske funkar som terapi inför förlossningen? För att förstå att det där kommer hända dem om ett tag...Eller de som har fött barn? För att minnas sin egen förlossning? Återuppleva det häftigaste man varit med om i livet? Hur som helst skapar det så mycket känslor. Och orkar människor verkligen titta på ett sånt program?
Jag tittar med hjärtklappning och tårar i ögonen, väl medveten om hur det kommer att gå. Och när första barnet föds är det kört, jag gråter förtvivlat. Över det häftiga i att ett barn föds och föräldrarnas lycka som exploderar genom TV-rutan, men också över min egen förlossning, hur vi fick världens bästa Tuva, att hon var så liten, att jag inte fick se min precis nyfödda bebis, alla känslorna vi hann känna i det där lilla rummet på BB...ljudet av ett larm som går på TV förflyttar mig tillbaka till den veckan i november, känslan av en tunn liten barnkropp på mitt bröst...
När jag tänker efter är det självklart varför man ska sända ett TV-program som Barnmorskorna. Det är för att vi ska förstå vilket som är världens bästa yrke (jag som gillar förskollärare, men de får faktiskt komma tvåa idag!). Dessa fantastiska barnmorskor som upplever det fantastiska i att ett barn föds varje dag!! Kan man bli annat än en bra människa av det? Underbart...varför blir inte alla barnmorskor? Varför är inte jag barnmorska?
Och efter att ha gråtit mig igenom hela programmet kulminerar känslorna när programmets sista barn föds och den stolta pappan gråter av lycka. Jag fick inte se min älsklings ansiktsuttryck när han fick se Tuva för första gången. Vi fick inte dela den upplevelsen tillsammans. Det kan kännas ledsamt och orättvist, men, herregud, vilket underbart barn vi fått och lyckan vi känner går inte att beskriva i ord. De räcker bara inte till ibland...
För er som inte läst min förlossningsberättelse men vill göra det kan läsa här.
Kommentarer
Trackback
