Tuva olycksfågeln nummer 2
Hon ramlar av soffan, ramlar av sängen, klämmer fingrarna i allt man kan klämma fingrarna i, ramlar med huvudet rakt in i soffbordet...osv. Jag kan tänka mig en viss mormor och en viss morfar som småler lite nu åt en annan olycksfågel som alltid slog sig. Nämligen jag....Min uppväxt handlade om att slå sig, konstant. Jag är inte helt säker på att det här med att slå sig ens är över, jag har lite för mycket blåmärken för det. Nu ska jag dela med mig av min topplista över gånger då jag slagit mig.
På tredje plats:
När jag hällde upp varmt tevatten och spillde över hela handen. Det var mer än 10 år sen och jag har fortfarande ett brännmärke stort som min stortå på handen. Det jag minns är att jag skulle försöka hälla vatten samtidigt som jag höll i koppen + en väska. Det låter kanske inte svårt, men det var det tydligen. Och jag minns att det gjorde sjukt ont. Skolsköterskan kallade det för en andra gradens brännskada och undrade varför jag inte åkte in till akuten med det....
På andra plats:
När jag ramlade på legobitar och fick en legobit i pannan. Min mamma fick pilla bort den från min panna och idag har jag ett fint ärr från den händelsen. Jag har också flera ärr i pannan som jag inte har helt klart för mig vart de kommer ifrån.
På första plats:
När jag trodde jag blev inlåst i min farbrors trädgårdsland och inte hittade ut (kanske 7 år gammal?). Jag bestämde mig för att gå över drivbänkarna (låga växthus av glas). Självklart åkte jag rätt igenom och skar upp mina fötter fint. Idag har jag flera konstiga ärr lite överallt på mina fötter. Det blev en del stygn på sjukhuset....
Ja, ärr gör väl kroppen vacker eller hur är det? Speciell liksom? Det ska jag lära Tuva om hon växer upp till en riktig olycksfågel precis som sin mor!!!
Aj aj det gjorde ont. Vi slutar slå OSS vid 40-årsåldern. Förmodligen har vi lärt oss 'mindfullness' då. Att vi inte fattade att du skulle till akuten visar bara hur pantade vi var på den tiden. Legobiten i pannan vill jag minnas att det var Hulken som gjorde. Min värsta smäll var när jag krockade med Linköpingståget. Hola bandola, vilken smäll. Jag brukar säga att mina ärr i ansiktet kommer från alla knivslagsmål jag varit med om. Det inger respekt, tror jag.
Legobiten var visst du. Samuel fick en sten i huvudet... kanske förklarar ett och annat.. Hihi
Jag älskar er och alla era blåmärken. Tror inte alls man slutar slå sig vid 40 blåmärken gör att man vet att man lever. Kram
Om det inte var jag med legobiten, vad är då mitt ärr vid ögonbrynet?
Men...lillebror på min blogg....=) Vad glad jag blir!!! Och ärr vid ögonbrynet har vi tydligen båda två...
Den som inte har ärr i ögonbrynet får räcka upp en hand...;)
