Clara Linnea Maria Lowejko

Såg filmen Enchanted igår och är förstås förtrollad...=)

En sagoprinsessa hamnar i vår värld efter att ha retat upp den elaka styvmoderhäxan. I väntan på att bli räddad av sin prins råkar hon ut för helt underbara "kulturkrockar". Hon behöver hjälp av en god fé för att bli fin till balen, men det finns ju ingen god fé där. Däremot har 6-åringen i filmen ett kreditkort för nödsituationer som funkar precis lika bra. Prinsessan syr prinsessklänningar av gardinerna. Det förgiftade äpplet blir en appletini...och mannen hon lär känna i riktiga världen kan inte förstå hennes förälskelse i sin prins (det tog en sång för prinsessan och prinsen att bli kära och bestämma sig för att gifta sig redan nästa dag!!).

Självklart blir jag överförtjust när prinsessan, i slutet av filmen, tar svärdet och jagar efter draken för att rädda sin prins (som nu är den verkliga mannen och inte sagoprinsen....för sagoprinsen var ju inte så smart insåg hon). Hon dödar draken och fångar mannen när han faller...romantiskt! Och störst av allt är en "trueloves kiss"...den kan tillochmed rädda förgiftade prinsessor från att dö!

Mmmm....jag älskar sagor...de är så overkliga och enkla. Filmen visar ju rätt tydligt hur osagolik vår värld är! Trots det stannar sagoprinsessan i vår värld...hmm....

Och jag är den tuffaste bebisen...som finns! För jag har en tupppkam och stora stora ögon....och jag ska bli en rockstjärna när jag blir stor.

("Mamma, jag är en bebis...sluta låtsas att det är jag som bloggar! Sluta, säger jag! Jag är trött på att du lägger orden i mun på mig...som att du tror att du vet vad jag tänker! Suck! Vänta bara...en dag...då kommer jag börja prata...vänta bara!!! Mohahahaha")

Nej, nu ska mamma skaffa sig ett liv och något bättre att göra...och sluta prata om sig själv i tredje person!

Jag och Tuvan vaknar vid 10-tiden. Vi ligger kvar i sängen och myser, pussas och sjunger lite. Tuva är oftast på bra humör och skrattar åt mig när jag sjunger "Godmorgon, godmorgon! Hör fåglar sjunga glatt. Godmorgon, godmorgon. I köööööör!"

Sen kanske vi läser en bok och Tuva tittar mycket intresserat på bilderna eller på mig när jag läser. "Efter tio" med Malou står på i bakgrunden och jag tittar när det är något intressant. Innan vi går upp är det frukostamning för Tuva.

Sen går vi upp, efter säkert en timmes mys i sängen, Tuva får en ny blöja och lite kläder på sig och ligger sen i sitt babygym medan  jag gör frukost. Jag äter frukost framför datorn, mailar, bloggar, facebookar, kollar om det hänt nått spännande...Jag pratar lite med Tuvan som ligger i sitt gym på golvet bredvid mig, men hon lyssnar inte. Hon är upptagen med att rulla runt och prata med Mumin.

Sen tar vi kanske en promenad, träffar någon för fika, träffar mammagruppen eller liknande. Då sover Tuva gott i vagnen, gärna med lite musik på från min mobil. Just nu spelas Beatleslåtarna från Across the universe.

När vi kommer hem är det dags för lunch. Först till Tuvan. Medan jag ammar läser jag en bok eller tittar på TV, oftast är det en musikkanal som står på i bakgrunden. När Tuva ätit och rapat sitter vi i soffan och pratar eller sjunger lite. Sen äter jag lunch och Tuva babygymar eller sitter i sin babysitter och försöker hålla fast i någon leksak jag gett henne. Lycka är om hon får in den i munnen förstås...

Efter lunch sitter jag ett tag framför datorn igen och skriver på mitt bokprojekt. Går det bra flyger tiden iväg, går det dåligt börjar jag surfa runt i stället och läser på nybloggat.se eller nått sånt. Tröttnar Tuva på att vara själv får hon sitta med i knät, hon är mycket intresserad av tangentbordet och det knappande ljud som hörs när man skriver.

När vi tröttnat på att sitta framför datorn sätter vi oss i soffan. Kramas lite, tittar på musikkanalerna, sjunger lite. Sen är Tuva hungrig igen. Amma, läsa bok, och sen är det troligtvis dags för en vila för Tuva.

Sen kommer bästa studen på dagen....Pappa kommer hem!! Till mammas och Tuvas förtjusning. Då pussas och kramas vi och pratar om dagen. Tuvan stormtrivs när vi sitter i soffan och hon har båda pappa och mamma framför sig... 

Sen leker vi mamma, pappa, barn resten av kvällen...Mysigt mysigt!!

Ge era flickebarn namn på sitt kön! Det heter snippa och är inget konstigare än snopp, som små pojkar får med sig naturligt från att de är mycket små. Små pojkar känner tidigt en stolthet över sin snopp och pratar gärna om den, känner gärna på den och visar gärna upp den om tillfälle ges. De lär sig tidigt att det heter snopp, att man kissar med den, att pappan har en snopp, att mamman, systern eller flickkompisen inte har en snopp. Detta naturliga förhållande till sin snippa är tyvärr inte alls lika vanligt bland flickor. Ofta bemöts små flickors kön med tysnad, vilket leder till osäkerhet och skam hos dem. De är verkligen inte dumma i den åldern och snappar upp direkt att det finns en skillnad mellan sig själv och pojkkompisen. "Han har en snopp och det har inte jag."

Att använda ord som framstjärt, kisshål, "där nere" eller liknande är bara pinsamt och det är inte alls som att ge flickans kön ett namn. Det är bara vuxnas motvilja eller skam att benämna något som inte alls borde vara skamligt! Lika illa är det som sagt att tiga ihjäl det...den lilla flickan får ord för sina händer, fötter, öron, knän och alla andra kroppsdelar men inte det hon har mellan benen. Hon får inte känna stoltheten över att ha ett kön, en snippa!

Att använda smeknamn är populärt idag och ett sätt att undvika att behöva säga det "skamliga" men ändå inte tiga ihjäl det. "Tussan, murran, kissan" osv är bra och funkar i den egna familjen eller nära omgivning. Poängen är dock att det ska finnas ett självklart generellt uttryck, något som alla förstår och kan använda i alla situationer. Överhuvudtaget när barn lär sig språk borde detta gälla; de borde få lära sig de riktiga orden som grund. (Det heter hund och inte vovve och fordonen vi ser på arbetsplatsen är truck, dumper, grävskåpa osv!) Där kom vi in på att ge barn ett rikt språk, det är en annan diskussion...

Poängen är i alla fall att vi vuxna måste använda orden (som tex snippa) för att våra barn ska få dem naturligt. Det är så viktigt!! Viktigt för att flickor inte ska känna sig identitetslösa eller sämre än sina kompisar med snopp. För att våra barn, både pojkar och flickor, ska växa upp med bra förutsättningar inför sitt kommande sexliv, en sund inställning till de båda könen och till sin egen kropp. För att vi vill ha ett jämställt samhälle, där det inte är skamligt att prata om naturliga (och trevliga!) saker som kön och sex.

Det här med ett jämställt föräldraskap är ju något som jag funder på då och då. Det är svårt, säger någon till mig. Hmmm..få se nu. Tankar kring ämnet:

De första åren i en människas liv är med all säkerhet de år då det händer mest i dess utveckling. Som liten bebis lär man sig vad som är jag, vad som är pappa, mamma, andra viktiga personer, vad som är världen runt omkring.  Den lilla lär sig bland annat att äta, upptäcka och få kontroll över sina små händer och resten av sin kropp, skratta, skrika, gråta och slänga saker i golvet. Med en enorm drivkraft och nyfikenhet utforskar bebisen och lär sig massor. Genom att få titta på andras ansikten (och sitt eget i spegeln) skapar bebisen relationer, band med andra människor, lär sig om känslor och uttryck och börjar kommunicera.

Som förälder måste man visa samma nyfikenhet och engagemang som bebisen. Att utlämna dig och kapitulera från samhällets stress och måsten och bara sitta i soffan i flera timmar för att låta den lilla titta på ditt ansikte. Att sjunga samma vaggvisa sjutton gånger för det är den som får den lilla att komma till ro och somna in. Att skratta, gråta, busa och mysa med ditt barn. Att lära känna denna nya men fantastiska individ, att skapa en relation. En kärleksrelation som kommer att hålla resten av livet. Det är det som är att vara föräldraledig!

Så hur kommer då det jämställda föräldraskapet in i detta?! Jo...vikten av att dela på föräldraledigheten!!! Det finns inga vettiga argument för att inte göra det. De ekonomiska argumenten, som är populära hos många, är bara pinsamma att dra då det handlar om ett barns start på livet, dess relation till båda sina föräldrar och dess syn på samhället och jämställdheten. Hur kan några (eller flera) hundralappar vara viktigare än det? Inte heller argument om karriär och viktiga arbeten funkar, för där kommer samma motargument som ovanstående. Dessutom blir jag förstås mycket irriterad när det ständigt är mannens arbete som är det viktiga och att det i längden gör att kvinnan får sämre karriärmöjligheter, sämre löneutveckling, sämre pension och inte är lika attraktiv på arbetsmarknaden.

Vad finns det då mer för argument till att inte dela lika på föräldraledigheten? Vanligt är ju att mamman inte vill släppa ifrån sig "sina" dagar och är mycket nöjd med att få vara hemma i över ett år medan pappan tar ut sina två-tre månader när barnet har växt till sig, när familjen ska på långsemester, när det är fotbolls-VM eller jaktsäsong. Det är ju inte så konstigt att mamman vill det...så härligt som det kan vara att få spendera dagarna med den person man älskar mest på denna jord. Men även här kommer ett motargument...tänk återigen på barnets relation till sina föräldrar, på dess syn på samhället. Tänk också på pappan som inte får ta ansvaret för och lära känna sitt barn som bara en föräldraledighet kan göra och som för alltid kommer att bli den andre föräldern, vikarien som får hoppa in och gästspela när den riktiga föräldern är upptagen. Tänk också, som sagt, på mamman som kommer efter i arbetslivet och på konsekvenserna av det och på alla kvinnor i "skaffabarn-åldern" som får stämpeln "mindre lämplig" när de söker jobb. Det är sorgligt att mammor låter sig bländas av den känsla av att vara behövd och älskad som gör att de glömmer vad som är viktigt för deras barn. Nämligen att få en bra relation till båda sina föräldrar. Vad som skapar detta bekräftelsebehov hos kvinnor är en helt annan diskussion.

Så några goda råd (förutom det självklara; Att dela LIKA på föräldraledigheten):

-          Mammor; släpp taget. Ta ett steg åt sidan. Låt ert barns pappa få möjligheten att utveckla sitt föräldraskap. Låt honom få göra misstag, hitta egna lösningar och lära sig barnets signaler. Precis så som han låter dig göra detsamma.

-          Pappor; tro på er själva. Det är oftast ett dåligt självförtroende (och en mamma som inte vill släppa ifrån sig ansvar) mellan pappan och barnets relation. Mammans sätt är inte det enda rätta! Ni är lika viktiga för ert barn från den dagen det föds! Låt ingen få er att tro något annat. Ert barn måste få se på ert ansikte, höra er sjunga, lära känna er!

-          Att pumpa ut mjölk och mata med flaska är en möjlighet för pappan att bli delaktig i även matningen, vilket är en så stor del av barnets första tid. Att det skulle finnas en risk att barnet inte tar bröstet och att det kan förstöra amningen är skrämselpropaganda från barnmorskorna och andra mammatyper som inte vill släppa in papporna mer än nödvändigt. Se bara till att amningen kommer igång och fungerar innan ni börjar, för att minska eventuell stress. Testa er fram och gör det som känns bra för er, men tänk alltid på ert barns bästa!

-          Hur ser könsrollerna ut i er familj? Vem gör vad? Ert barn mår bra av att se att både mamma och pappa kan laga det som är trasigt, baka, bära tunga saker, tvätta kläder, spela fotboll, gråta osv. Allt för att barnet ska slippa hamna för djupt ner i träsket med stereotypa könsroller...och det vill vi verkligen inte!

Ångest

Kontrollbehov

Rädsla

Förväntan

Uttråkad

Energisk

Hoppingivande

Avslappnad

Samlad

Kaos

Förvirrad

Förtvivlad

Förälskad

Lycka

Trygg

Otrygg

Rädsla

Ostimulerad

Sökande

Motiverad

Kreativ

Eufori

En resa som alla andra...