"Busters öron" av Maria Ernestam
Nu har jag läst ut den här boken. Det är en liten sorg i att läsa ut sista raden i en bok, i varje bok jag läser ut. Jag har svårt för att saker tar slut!
Så, Busters öron, vad handlar den om? Återigen ett olyckligt barn och jobbiga familjeförhållanden. (Jag vet inte hur det kommer sig att allt helt plötsligt handlar om barn, föräldrar osv sen jag själv fick barn?) Boken handlar om Eva som bestämmer sig för att döda sin mamma för att själv överleva. Hon har inte en så snäll mamma, kan jag säga....historien är hjärtskärande och speciell, men språket är lite irriterande ibland. Det är som att det är konstigt översatt från ett annat språk, vilket det inte är. Men det gör inte så mycket eftersom att det är spännande...
På samma sätt som en bok jag läste för inte så länge sen använde Niagarafallen som metafor, används det rosor i den här boken. Någons pesonlighet är taggig som stjälken på en nyponros, Evas stora kärlek undrar om den ömtåliga ros han en gång känt (och syftar på Eva) har blommat ut i fulländning...(larvigt eller vackert?) Och rosor som är så svåra att odla och vårda kan ibland vara enklare än att vårda relationen till sin mamma... blablabla.
Vad jag kommer komma ihåg från boken är dels:
"ett eko av det urtidsvrål som kallas kärlek". Det får vara så larvigt det bara vill, jag tyckte det var en ovanligt fin mening!! Det är nästan så att det svartnar lite för ögonen när jag läser den!
Och också en fundering kring slutet på sagor som tas upp i boken. "Så levde de lyckliga i alla sina dagar". Varför är det den intensiva och kanske stormiga perioden i huvudrollens liv där allt inte alltid är lyckligt som gör sagan medan det som ska vara själva livet kortas ner till en intetsägande rad i slutet? Vad säger det om hur man ska leva sitt liv och vad man ska sträva efter? Ovanligt djupt från den föräldraledigas hjärna....=)
Nu ska jag läsa "SOS från mänsligheten" av Johanna Nilsson.
Så, Busters öron, vad handlar den om? Återigen ett olyckligt barn och jobbiga familjeförhållanden. (Jag vet inte hur det kommer sig att allt helt plötsligt handlar om barn, föräldrar osv sen jag själv fick barn?) Boken handlar om Eva som bestämmer sig för att döda sin mamma för att själv överleva. Hon har inte en så snäll mamma, kan jag säga....historien är hjärtskärande och speciell, men språket är lite irriterande ibland. Det är som att det är konstigt översatt från ett annat språk, vilket det inte är. Men det gör inte så mycket eftersom att det är spännande...
På samma sätt som en bok jag läste för inte så länge sen använde Niagarafallen som metafor, används det rosor i den här boken. Någons pesonlighet är taggig som stjälken på en nyponros, Evas stora kärlek undrar om den ömtåliga ros han en gång känt (och syftar på Eva) har blommat ut i fulländning...(larvigt eller vackert?) Och rosor som är så svåra att odla och vårda kan ibland vara enklare än att vårda relationen till sin mamma... blablabla.
Vad jag kommer komma ihåg från boken är dels:
"ett eko av det urtidsvrål som kallas kärlek". Det får vara så larvigt det bara vill, jag tyckte det var en ovanligt fin mening!! Det är nästan så att det svartnar lite för ögonen när jag läser den!
Och också en fundering kring slutet på sagor som tas upp i boken. "Så levde de lyckliga i alla sina dagar". Varför är det den intensiva och kanske stormiga perioden i huvudrollens liv där allt inte alltid är lyckligt som gör sagan medan det som ska vara själva livet kortas ner till en intetsägande rad i slutet? Vad säger det om hur man ska leva sitt liv och vad man ska sträva efter? Ovanligt djupt från den föräldraledigas hjärna....=)
Nu ska jag läsa "SOS från mänsligheten" av Johanna Nilsson.
Kommentarer
Trackback
