Skoskavsbekymmer
I alla fall så ligger nu alla mina skor i en hög innanför dörren. Min älskling, som är lite smartare än mig, suckar åt mig när jag trycker i mina stackars fötter i några skor som jag alldeles säkert kommer att få ont av. Jag blir arg på mig själv för att jag är som jag är och för att jag gör som jag gör...är det verkligen värt att "lida pin för att vara fin"? Och är jag en bra förebild för min dotter i sånna situationer? Jag blev irriterad när jag såg reklamen om compeed, plåster mot skoskav, där två tjejer går ut och dansar och den ena får skoskav av sina skor med hög klack och sätter då på ett plåster, blir glad och dansar vidare. Ännu mer irriterad blir jag ju när jag inser att jag är likadan....(självinsikt kan det vara dåligt med ibland...)
Jag ska fundera lite över att bojkotta skor som förstör fötterna. Kanske, min älskling på jobbet, kan vi göra en skobrasa när du kommer hem! =) Eller inte...Men jag ska fundera över det. Bli lite arg över att det görs klackskor överhuvudtaget!
Och sen, nästa gång det är dags för att vara fin, kommer jag troligtvis leta fram dom små skorna igen, kanske t o m köpa plåster mot skoskaven .....vilken dubbelmoral Linnea....suck...
Låt mig presentera mitt nya hatobjekt
Jag har, efter att läst lite om henne, fått ett nytt hatobjekt. Jag vet inte var jag ska börja eller hur jag ska kunna sluta...men hon menar att kvinnans hjärna är bättre lämpad att ta hand om små barn. Hon pratar om hjärnor med kvinnliga och manliga egenskaper. En manlig hjärna är inte anpassad att ta hand om små barn, de förstår inte att barn är ömtåliga och behöver en varsam hand. Forskningen hon hänvisar till visar också att kvinnans syn och hörsel är mer lämlad till att ta hand om små barn.
Jag blir tokig, galen. Detta är en sån katastrofal förolämpning mot alla pappor, som ständigt ska diskriminerars i föräldrasammanhang. Att mena att de inte förstår att den lilla bebisen de håller i är hjälplös...herregud?!?!?! Och hon tycker ju förstås att pappan är viktigt och ska finnas där, men att det är mamman som ska ha huvudansvaret om bebisen. Är det konstigt i en sån situation att mamman blir säkrare på att ta hand om barnet, mer uppmärksam på barnets signaler? Medans pappan får stå i utkanten och inte lära känna sitt barn och inte förstå vad det vill?
Jag tror inte att egenskaper som att vara vårdande, lyhörd, känslig eller liknande är biologiskt. Om hela samhället skulle slänga om de könsroller som finns, behandla pojkar som porslinsdockor och flickor som vildar osv, skulle vi få se att det handlar om det sociala. Hur barn behandlas under deras uppväxt, vilka förväntningar som finns i samhället, osv.
För mer idiotisk läsning om denna kvinna läs här: Den stoppade intervjun med Annica Dahlström Där berättar hon bland annat om hur man ska hantera små pojkars aggresivitet:
"i förskolan där det bör finnas en speciell timme på dagen där pojkarna får öva brottning eller boxning. Man kan ordna en liten fyrkant med en gonggong ring så att de får boxas eller brottas och få utlopp för sin aggression och för sina slagsmålsbenägenheter, med strikt regel att när gonggongen ringer skall de sluta."
Och lösningen på kvinnor som vill göra karriär:
"de kvinnor som vill vara med och kämpa på de höga höjderna måste få hjälp i hemmet, som det är i många andra länder....Där är det självklart att de har hjälp i hemmet. De har barnflickor, kokerskor, städerskor."
Och slutligen, om varför män inte kan ta hand om hushållsarbete:
"Hålla på att fåna sig med att mannen i fråga ska delta med millimeterrättvisa i hemarbetet, det är omöjligt, det skulle de flesta män inte klara av. Ögonbottnar och skillnader i perception (vad man lägger märke till i omgivningen) skiljer oss åt."
Jag blir absolut skogstokig!!! Nu måste jag gå och ta en låååååååååååååång iskall dusch och lugna ner mig lite. Annars vet jag inte vad jag gör...
Jag + min nya stavmixer = sant
Jag är ju verkligen ingen hemmafru...och jag skyr hushållssysslor så gott jag kan. Att vara föräldraledig är definitivt inte det samma som att sköta hemmet, om nu någon har fått för sig det!! Och som tur är är vi två som tycker det här hemma...eller tre snarare. Tuva vill inte heller ha en mamma som håller på att städa, laga mat och annat tjafs hela dagarna.
Men här kommer undantaget som bekräftar regeln. Min hemliga kärlek i köket, den nya stavmixern!! Jag mixar allt jag kommer över och favoriterna är förstås Tuvas mat. Grönsaksmos av potatis, morot och broccoli, med kokt torsk eller kyckling. Fruktpuréer av tex päron och äpple. En annan favorit är min frukostsmoothie med yoghurt, banan och jordgubbar.
Jag mixar och mixar och någon dag kommer jag att tröttna och sluta med det. Men än så länge är det kul...
Och tack till kollegorna för den fina mosboken. Det är pga den som jag började mixa. Och min älskling, som tyckte jag skulle lägga ner den gamla stora mixern, som man behövde bruka våld på för att den skulle fungera, och köpa en ny...puss på dig! Du hade rätt och jag hade fel...säg bara till så mixar jag vad du vill till dig! =)
Jag hamnade mitt i en djurisk parningsritual idag...och det var otäckt!
Ett gäng gymnasie-elever sitter utanför sin skola och solar. Det är en grupp tjejer i ett hörn och spridda sällskap av killar och tjejer lite överallt. Jag och min kompis sitter på uteserveringen på fiket bredvid och äter lunch.
Helt plötsligt börjar en av tjejerna i tjejgänget att illvråla. Med sin allra ljusaste röst skriker hon som en stucken gris medan hon hoppar omkring i sina klackskor och slår med sin vårjacka. Vi drar slutsatsen att det måste vara en geting eller en humla eller nått. Den flygande insekten verkar vara mycket påträngande för tjejen fortsätter att skrika, dock lite mer anstängt och tillgjort enligt mig, och hon får också sällskap av flera av tjejerna i gänget. De verkar totalt livrädda för vad det nu var som skrämde dem....stackars flickor...livet är inte lätt... (Nu kämpar jag en sekund att frammana nån känsla av medlidande och förståelse för att man faktiskt kan vara rädd för humlor och annat som sticks och bränns...men nej, jag kan inte, noll respekt för den uppvisningen just då! Tyvärr!)
Så diskussionen mellan mig och min kompis går ungefär så här:
- Varför håller dom på så där? Skulle en kille göra likadant?
- Dom har ju fått lära sig det, skrika av hjälplöshet och vänta på att bli räddade av en stor och stark man. Medan killar får lära sig att det är mesigt att vara rädda. Dom ska stampa ihjäl otäcka kryp med bara fötterna...(stackars pojkar som får lära sig att inte vara rädda eller ledsna.)
- Ja, det är tragiskt. Vilket våpbeteende...men det är en riktig parningsritual, något djuriskt eller biologiskt över det.
- Eller hur! Och där borta står killarna och spanar.
Jag undrar om killarna stod och väntade på att stampa ihjäl den lilla humlan åt tjejerna för att sedan para sig med dom så att deras art fortplantar sig som den ska...=)
Helt klart var att skrikandet var ett sätt att få uppmärksamhet, troligen av de andra eleverna runt omkring eller av mig och min kompis..., och enligt mig blev det ingen positiv uppmärksamhet...men det är ju min åsikt.
Min blogg på bloggtips.se
Nu måste jag ju skriva inlägg om jämställdhet bara för att vara kvar på den sidan...för det vill jag ju... Och fler predikande och dömande inlägg om könsroller, normer och diskriminering vill vi ju ha...eller hur?! =)
http://bloggtips.se/
För alla er som läser barnböcker då och då..."Vem är generalen?"
Vem är generalen?
Det är lysande och upplysande vetenskap och forskning. Svart på vitt om det jag alltid klagar på och skriver om. Och jag råkar känna personen som skrivit uppsatsen...=)
Ett tips till er som läser böcker/ sagor för barn:
Byt ut könet på den person boken handlar om när ni läser. Ändra om i könsrollerna och låt den tuffa vara flicka i stället för pojke osv. Jag tycker ju också att man som förälder kan kompensera för all ojämställd påverkan barnet får från andra människor, kompisar, TV osv, genom att oftare ha tjejer i huvudrollen, blyga pojkar, pappor som tar hand om barnen osv. Men det är ju min åsikt...
Tänk på vilka böcker och filmer barnen får läsa/se. Vad lär det dom om samhället? Självklart behövs mångfald överlag i barnböcker osv, människor med olika hudfärg, ursprung, ålder, sexualitet osv.
Så är det, läs den länkade uppsatsen, den är mycket bra och viktig!
Angela Merkel har bröst!
Jag såg på nyhetsmorgon i morse. Stort drama kring tyska förbundskanslern Angela Merkel som hade urringad klänning på en tillställning. Jag blir så trött....trött på hela diskussionen...trött på att jag reagerar på det.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/analys/lenamellin/article2317034.ab
VIlken chock att hon är en kvinna, att hon har bröst...i hennes situation är det ju lämpligast att vara så mycket man hon bara kan. Och det får hon ju tydligen också skit för...Varför är det svårt att se kvinnor med makt som kvinnliga? Är en urringning verkligen ett så stort hot mot det politiska arbetet? Varför diskuteras utseende på politiker på detta sätt över huvudtaget? Måste man klä sig på ett visst sätt om man är polititker? Tja, jag vet inte, irriterad blir jag i alla fall...
I min drömvärld ska man få ha vilka kläder man vill. Jag vill egentligen kunna ha en genomskinlig rosa spetsklänning....utan att nedvärderas, dömmas, objektifieras. I min drömvärld vill jag slippa slåss för flickors rätt att vara tuffa och aktiva och pojkars rätt att vara känslosamma och ha nagellack. Där ska en politiker få ha en urringad klänning på sig när hon går på fest, oavsett kön, utseende, ålder, utan att det ska skrivas artiklar eller bloggas =) om det, och hon ska fortfarande respekteras för den hon är och det hon gör. Vi har tydligen en väldigt lång väg kvar och könsrollerna sitter som cement i många människors innersta åsikter och tankar. Suck...
Åh andra sidan var det säkert en medveten gärning från hennes sida. Hon visste vilka rubriker det skulle skapa...men det är ju bra. Det skapar diskussion och man märker vilka som är smygsexistiska...de kryper fram ur sina hålor med sina konservativa och dammiga åsikter. Suck igen...
Och sen lärde sig nog de flesta vad den tyska förbundskanslern heter, för det krävs ju en skvallerartikel i aftonbladet för att folk ska läsa om tyska politiker...eller? =)
Pojkflicka, flickflicka, flickpojke...?
För att förklara detta "konstiga" använder människor ofta begreppet pojkflicka. "Hon är en sån pojkflicka" om en flicka i snickarbyxor, eller om en flicka som tycker om att klättra, eller om en flicka som leker med pojkar. Ni förstår nog vad jag menar...Och jag har också hört vuxna kvinnor säga med stolthet i rösten "jag var ju en riktig pojkflicka när jag var liten". Säger de det utan att inse att det är en förolämpning mot dem själva som kvinnor? För att vara kvinna är ju aldrig riktigt lika bra som att vara man... och dessutom förstärker det samhällets syn på kvinnligt resp. manligt, vilket borde motverkas i stället.
Allt handlar ju om att pojkar från födseln matas med att de ska vara fyskiska, aktiva, ta för sig, ta plats, att det är fel att visa känslor och empati osv. Medan flickor ska vara tysta, lugna, sitta snällt och pärla lilla pärlplattan, bry sig om sina kompisar och gärna ta hand om de bråkiga pojkarna. (Jag generaliserar och visst finns det undantag och blablabla...men det ÄR ju så här illa det är!)
Och poängen med allt detta är ju förstås att det är så fel att sätta barnen i fack beroende på vad de har mellan benen och att förneka dem vissa egenskaper, kläder, leksaker, aktiviteter osv. Och att det dessutom kan vara något positivt att bli kallad pojkflicka. Medan det nästan är en förolämpning att bli kallad flickpojke.
Det var dagens utbrott...
Respekt!
Jag - en bitterfitta?
När Tuva har "pojkiga" kläder. "Men hon ser ju ut om en pojke! Man kan inte se vilket kön det är. Sätter du blått på en pojke? Nej, köp inte den, den är pojkig. Ska du uppfostra henne till att bli en pojkflicka (vad jag hatar det ordet!)? "Vad gör du om hon vill ha prinsessklänningar när hon blir större? Du som älskade rosa, ska inte Tuva få ha rosa på sig?"
När Tuva har "flickiga" kläder. "Men varför har hon rosa kläder på sig, du som är feminist? Trodde inte du köpte flickkläder. Förstör du inte ditt barn nu?"
Ska Tuva få leka med dockor? Vad gör du om hon vill bli nakenmodell/ balettdansös/ ställa upp i skönhetstävlingar...?
"Men känner du inte egentligen att det där bara är dina principer och inte vad du vill? Skulle du inte egentligen hellre vilja vara föräldraledig mer?" "För mig är det viktigaste min familj och mina barn!" (men tror du inte det är det för mig) "Men...du har ju barn!! Jag drack ingenting när jag ammade...."(Om att pumpa bröstmjölk och dricka vin)
Och jag har bara varit mamma i fyra månader...
På samma sätt som Maria Sveland accepterar och t o m är stolt över sin bitterhet vill jag också det. Jag är bitter för att orättvisorna finns och för att förändringen går alldeles för långsamt (det kommer ta 211 år innan vi delar lika på föräldraledigheten om vi fortsätter som nu!). Jag är bitter på alla som inte inser att det handlar om hur vi uppfostrar våra barn, vilka leksaker och kläder vi ger dem, hur vi pratar med dem, hur vi är som förebilder för dem...
Maria Sveland säger "Och att förneka min bitterhet skulle bara vara destruktivt, en slags dubbelbestraffning som säkert skulle orsaka alla möjliga psykosomatiska sjukdomar. Så istället började jag se Bitterfittan som en slags konstruktiv kraft, en feministisk magkänsla som liksom skaver och gnager när något är fel."
Så ja, jag är en bitterfitta, en bitterfitta som älskar min familj, som älskar att vara mamma, som vill att min dotter ska kunna växa upp i ett jämlikt samhälle, som vill att alla andra barn också ska få göra det, som är trött på att argumentera och diskutera, som är trött på att försvara det som för mig är så självklart...
Begränsa inte era barn, motverka samhällets stereotypa könsroller, låt era barn växa upp som de unika individer de är!! Läs boken Bitterfittan (man behöver inte vara lika obstinat som jag), den kan ge dig ett nytt perspektiv! Ett perspektiv som du inte borde leva utan!!
Inre frid, till mig och alla andra
Magnus Betnér om jämställdhet
Vad befriande med lite humor...även om det är dödligt och blodigt allvar!! Men när han pratar om bilar på stenåldern...hahhahhah...kul!
Balkongflickor
"Balkongflickor"
Det är kvinnor, ofta mycket unga, som skadas svårt eller tillochmed dör när de faller/blir puttade från balkonger. Tydligen har polisen oftast inte tillräckligt med bevis för att slå fast hedersrelaterade brott och undersökningar läggs ner.
Det fruktansvärda i att människor kan tänka sig att skada/ mörda sina kvinnor (döttrar, systrar...) för att de vill leva sina egna liv/ göra sina egna val, för att dessa människor försöker att med en beräknande kyla få det till att likna olycksfall, för att "fenomenet" överhuvudtaget ifrågasätts och för att det händer om och om igen.
Det gör mig otroligt ledsen....
http://www.expressen.se/debatt/1.1033181/080205-inga-fler-balkongflickor
Dagisfröken med snippor på hjärnan
"Man borde skriva sånger om snippor och snoppar och sjunga på förskolan", sa jag.
"Klappa lilla snippan?", sa en smart person då.
Så...
En modern lite omgjord version av den populära barnsången Klappa lilla magen:
Klappa lilla snippan
Mel. Klappa lilla magen
Klappa lilla snippan, lilla snippan
Klappa lilla snippan, det är skönt
Snoppen ska vi ta, tralalalala
Snoppen ska vi dra, tralala
Rörelser till sången säger sig självt...=)
Mer snippor åt folket
Ge era flickebarn namn på sitt kön! Det heter snippa och är inget konstigare än snopp, som små pojkar får med sig naturligt från att de är mycket små. Små pojkar känner tidigt en stolthet över sin snopp och pratar gärna om den, känner gärna på den och visar gärna upp den om tillfälle ges. De lär sig tidigt att det heter snopp, att man kissar med den, att pappan har en snopp, att mamman, systern eller flickkompisen inte har en snopp. Detta naturliga förhållande till sin snippa är tyvärr inte alls lika vanligt bland flickor. Ofta bemöts små flickors kön med tysnad, vilket leder till osäkerhet och skam hos dem. De är verkligen inte dumma i den åldern och snappar upp direkt att det finns en skillnad mellan sig själv och pojkkompisen. "Han har en snopp och det har inte jag."
Att använda ord som framstjärt, kisshål, "där nere" eller liknande är bara pinsamt och det är inte alls som att ge flickans kön ett namn. Det är bara vuxnas motvilja eller skam att benämna något som inte alls borde vara skamligt! Lika illa är det som sagt att tiga ihjäl det...den lilla flickan får ord för sina händer, fötter, öron, knän och alla andra kroppsdelar men inte det hon har mellan benen. Hon får inte känna stoltheten över att ha ett kön, en snippa!
Att använda smeknamn är populärt idag och ett sätt att undvika att behöva säga det "skamliga" men ändå inte tiga ihjäl det. "Tussan, murran, kissan" osv är bra och funkar i den egna familjen eller nära omgivning. Poängen är dock att det ska finnas ett självklart generellt uttryck, något som alla förstår och kan använda i alla situationer. Överhuvudtaget när barn lär sig språk borde detta gälla; de borde få lära sig de riktiga orden som grund. (Det heter hund och inte vovve och fordonen vi ser på arbetsplatsen är truck, dumper, grävskåpa osv!) Där kom vi in på att ge barn ett rikt språk, det är en annan diskussion...
Poängen är i alla fall att vi vuxna måste använda orden (som tex snippa) för att våra barn ska få dem naturligt. Det är så viktigt!! Viktigt för att flickor inte ska känna sig identitetslösa eller sämre än sina kompisar med snopp. För att våra barn, både pojkar och flickor, ska växa upp med bra förutsättningar inför sitt kommande sexliv, en sund inställning till de båda könen och till sin egen kropp. För att vi vill ha ett jämställt samhälle, där det inte är skamligt att prata om naturliga (och trevliga!) saker som kön och sex.
Ett jämställt föräldraskap
Det här med ett jämställt föräldraskap är ju något som jag funder på då och då. Det är svårt, säger någon till mig. Hmmm..få se nu. Tankar kring ämnet:
De första åren i en människas liv är med all säkerhet de år då det händer mest i dess utveckling. Som liten bebis lär man sig vad som är jag, vad som är pappa, mamma, andra viktiga personer, vad som är världen runt omkring. Den lilla lär sig bland annat att äta, upptäcka och få kontroll över sina små händer och resten av sin kropp, skratta, skrika, gråta och slänga saker i golvet. Med en enorm drivkraft och nyfikenhet utforskar bebisen och lär sig massor. Genom att få titta på andras ansikten (och sitt eget i spegeln) skapar bebisen relationer, band med andra människor, lär sig om känslor och uttryck och börjar kommunicera.
Som förälder måste man visa samma nyfikenhet och engagemang som bebisen. Att utlämna dig och kapitulera från samhällets stress och måsten och bara sitta i soffan i flera timmar för att låta den lilla titta på ditt ansikte. Att sjunga samma vaggvisa sjutton gånger för det är den som får den lilla att komma till ro och somna in. Att skratta, gråta, busa och mysa med ditt barn. Att lära känna denna nya men fantastiska individ, att skapa en relation. En kärleksrelation som kommer att hålla resten av livet. Det är det som är att vara föräldraledig!
Så hur kommer då det jämställda föräldraskapet in i detta?! Jo...vikten av att dela på föräldraledigheten!!! Det finns inga vettiga argument för att inte göra det. De ekonomiska argumenten, som är populära hos många, är bara pinsamma att dra då det handlar om ett barns start på livet, dess relation till båda sina föräldrar och dess syn på samhället och jämställdheten. Hur kan några (eller flera) hundralappar vara viktigare än det? Inte heller argument om karriär och viktiga arbeten funkar, för där kommer samma motargument som ovanstående. Dessutom blir jag förstås mycket irriterad när det ständigt är mannens arbete som är det viktiga och att det i längden gör att kvinnan får sämre karriärmöjligheter, sämre löneutveckling, sämre pension och inte är lika attraktiv på arbetsmarknaden.
Vad finns det då mer för argument till att inte dela lika på föräldraledigheten? Vanligt är ju att mamman inte vill släppa ifrån sig "sina" dagar och är mycket nöjd med att få vara hemma i över ett år medan pappan tar ut sina två-tre månader när barnet har växt till sig, när familjen ska på långsemester, när det är fotbolls-VM eller jaktsäsong. Det är ju inte så konstigt att mamman vill det...så härligt som det kan vara att få spendera dagarna med den person man älskar mest på denna jord. Men även här kommer ett motargument...tänk återigen på barnets relation till sina föräldrar, på dess syn på samhället. Tänk också på pappan som inte får ta ansvaret för och lära känna sitt barn som bara en föräldraledighet kan göra och som för alltid kommer att bli den andre föräldern, vikarien som får hoppa in och gästspela när den riktiga föräldern är upptagen. Tänk också, som sagt, på mamman som kommer efter i arbetslivet och på konsekvenserna av det och på alla kvinnor i "skaffabarn-åldern" som får stämpeln "mindre lämplig" när de söker jobb. Det är sorgligt att mammor låter sig bländas av den känsla av att vara behövd och älskad som gör att de glömmer vad som är viktigt för deras barn. Nämligen att få en bra relation till båda sina föräldrar. Vad som skapar detta bekräftelsebehov hos kvinnor är en helt annan diskussion.
Så några goda råd (förutom det självklara; Att dela LIKA på föräldraledigheten):
- Mammor; släpp taget. Ta ett steg åt sidan. Låt ert barns pappa få möjligheten att utveckla sitt föräldraskap. Låt honom få göra misstag, hitta egna lösningar och lära sig barnets signaler. Precis så som han låter dig göra detsamma.
- Pappor; tro på er själva. Det är oftast ett dåligt självförtroende (och en mamma som inte vill släppa ifrån sig ansvar) mellan pappan och barnets relation. Mammans sätt är inte det enda rätta! Ni är lika viktiga för ert barn från den dagen det föds! Låt ingen få er att tro något annat. Ert barn måste få se på ert ansikte, höra er sjunga, lära känna er!
- Att pumpa ut mjölk och mata med flaska är en möjlighet för pappan att bli delaktig i även matningen, vilket är en så stor del av barnets första tid. Att det skulle finnas en risk att barnet inte tar bröstet och att det kan förstöra amningen är skrämselpropaganda från barnmorskorna och andra mammatyper som inte vill släppa in papporna mer än nödvändigt. Se bara till att amningen kommer igång och fungerar innan ni börjar, för att minska eventuell stress. Testa er fram och gör det som känns bra för er, men tänk alltid på ert barns bästa!
- Hur ser könsrollerna ut i er familj? Vem gör vad? Ert barn mår bra av att se att både mamma och pappa kan laga det som är trasigt, baka, bära tunga saker, tvätta kläder, spela fotboll, gråta osv. Allt för att barnet ska slippa hamna för djupt ner i träsket med stereotypa könsroller...och det vill vi verkligen inte!
